Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Ulrik Nilsson - 15 juni 2011 15:33

I dag har det varit avtackning av rektorn för Högskolan i Borås, Lena Nordholm. Jag kunde tyvärr inte vara med då vi har votering i Riksdagen men jag vill på alla sätt visa min tacksamhet för allt det lena gjort för vår stad och dess utveckling. Jag har därför skickat en liten personlig gåva med några som skulle medverka (en bok) och skrivit en lite limerick till Lena:


Vetenskap för profession lärs ut i Borås,

litteraturtips av rektor fås,

nu är ditt jobb slut,

passa nu på och njut,

och läs om det som med fel beslås.


Ulrik Nilsson

ANNONS
Av Ulrik Nilsson - 9 juni 2011 13:01

Jag har haft en insändardebatt i Borås Tidning med en företrädare för Sverige Demokraterna från Borås. Utgångspunkten var en insändare där (SD) ville avveckla stödet till invandrarföreningar. Debatten har för min del lett till en artikel (publicerad den 8 juni i BT) som handlar om behovet av migration. För de som inte läser BT bifogas min insända text:

---


Om invandrarföreningar ….


I Sverige bor drygt 9 miljoner människor, ungefär 1,4 miljoner av dem är födda i ett annat land. Alla människor – för att kunna ha ett bra liv – behöver en tillhörighet till samhället och till en kulturell gemenskap. För oss infödda svenskar är det relativt enkelt, vi tillhör redan main-stream kulturen, med för den som kommer ny till Sverige är det mycket värre. De behöver skapa sin egna kulturella referensram. Att ge dem den chansen är för mig en direkt följd av en människosyn som betonar alla människors lika värde och frihet.


Sverige kommer i likhet med en stor del av västvärldens länder att möta en framtid där vår relativa andel av jordens befolkning minskar, ja i relativt många fall minskar till och med befolkningen i absoluta tal. I framtiden förväntas behovet och önskan av tjänster att öka, och skall då alla svenskar, i en åldrande befolkning, kunna erbjudas de efterfrågade tjänsterna så kommer vi antingen att behöva flytta utomlands eller få andra som flyttar till Sverige.


Empirisk forskning visar att om antalet innevånare i produktiv ålder ökar med 15 000 så ökar exporten med ca 7 miljarder kronor per år (ref: Ekonomisk debatt nr7/2009). Sveriges framtid som industrination är intimt förknippad med exporten av varor, och därför blir befolkningsökning central. Sett från hur det ser ut idag är det enda rimliga att invandringen ökas.


Svensk industri konkurrerar på en totalt internationell marknad. Beslut om att köpa en produkt sker lokalt och baseras på en kombination av pris, produktens kvalitet och – inte minst viktigt – förmågan att möta kulturella krav. Den kompetens våra invandrare besitter med hemhörighet i två kulturer blir då en avgörande konkurrensfaktor.


Pontus Fritzon (SD) kommenterar mitt svar på hans artikel med ”Svammel”. Jag hoppas att mina exempel ovan visat behovet av invandring för vår framtid: Vi behöver tjänsterna, vi behöver produktionskapaciteten och vi behöver kulturen. Skall vi attrahera invandrare så måste vi vara attraktiva för dem och där spelar invandrarföreningar en stor roll.


Framtiden är inte ”svammel” för mig, det är till och med så att om man tar en egoistisk svensk utgångspunkt (något som i grunden är mig främmande) så blir ändå slutsatsen att vi har allt att vinna på invandring, och då måste vi ta hand om våra invandrare.


Ulrik Nilsson (M)

Riksdagsledamot

ANNONS
Av Ulrik Nilsson - 30 maj 2011 17:24

Torsdagen den 19 maj debatterade vi vapenexport i kammaren. Jag bifogar mitt anförande:

Anf. 17 ULRIK NILSSON (M):

Fru talman! Vi behandlar i dag ett brett betänkande, ett betänkande som rymmer allt från små, lätta vapen till internationella relationer, ett betänkande som rymmer bedömningar av handelspolitik, säkerhetspolitik och utrikespolitik och där avvägningarna, balansen dem emellan, är av stor vikt. Det är ett betänkande med kopplingar till global utveckling och geostrategiska frågor. Kort sagt är det ett betänkande som är både komplicerat och komplext och därför förtjänar en ganska djup analys. 
I den bästa av världar lever alla länder i harmoni och samförstånd med varandra. Relationerna mellan länderna kännetecknas av respekt och förståelse, och eventuella dispyter löses till det gemensamma bästa i samförstånd och förhandling. Nu är inte världen den bästa och därför finns – för att citera Clausewitz – en fortsättning av politiken med andra medel – de militära medlen. 
I betänkandet görs en bred genomgång av de avtal som reglerar nedrustning och rustningskontroll, och som bygger på principen att stater gör utfästelser, men framför allt på system av gemensam kontroll och uppföljning av att utfästelserna följs. Vi kan konstatera att framsteg gjorts i historien och sannolikt kommer att göras i framtiden. Men vi kan också konstatera att avtalen inte fullt ut omöjliggjort militära konflikter mellan stater och inom stater. Svensk vapenexport ska naturligtvis ses i det perspektivet, och det finns anledning att ta det till sig, men det finns också anledning att lite grann fundera på hur det har vuxit fram. När det gäller dessa frågor handlar det nämligen om långa åtaganden, och i en del av de exempel som tagits upp i debatten har besluten fattats långt tidigare. Vi måste därför se på hur vi kommit dit där vi befinner oss i dag. 
Fru talman! Mycket av tankesättet går tillbaka till kalla kriget. Det var en situation där världen var uppdelad i två pakter. Varje konflikt förutsattes kunna leda till att Nato stod mot Warszawapakten. I varje konflikt fanns risken att den skulle eskalera till något mer omfattande. Sverige valde då att stå alliansfritt, ett val som innebar att vi i hög grad var tvungna att förlita oss på vår egen försvarskapacitet och försvarsindustri. För att på något sätt kunna dela kostnaderna med andra valde vi då att ge möjlighet till viss vapenexport. 
Eftersom vapenexporten riskerade att låsa in oss i någon av pakterna fick lösningen bli export till länder som stod utanför pakterna och uppfattades ha så stabila förutsättningar att någon reell risk för krig inte förelåg. I dagens ljus kan man naturligtvis fundera på om det var en riktig hållning att inte ta ställning mellan ett block som byggde på demokrati och öppenhet, Nato, och ett block vars ledord var socialism och kommunism och i realiteten bestod av diktaturer. Vi såg på den tiden båda sidor som lika goda kålsupare. 
I dag ser vi annorlunda på situationen. I dag är det självklart att vi kan medverka och stödja strävanden som står i linje med vår uppfattning. För oss är det rimligt att Sverige ska vara en del när FN ber om hjälp att skydda civilbefolkningen i en krigszon. För oss är det självklart att vi tillsammans med andra demokratier kan medverka i gemensamma insatser till försvar. För oss är det en naturlig konsekvens att välkomna ett EU-initiativ för att skapa en fungerade EU-marknad för dessa områden. 
Det är därför med viss förvåning jag läser reservationer från Vänstern och Miljöpartiet om att all vapenexport till krigförande stater ska förhindras – en slutsats som i sin yttersta konsekvens riskerar att leda till att, i ett fall där en demokrati angrips av en diktatur, vi står vid sidan om och inte säger att vi är på deras sida och beredda att stödja demokrati och mänskliga rättigheter. Å andra sidan kan man i Sverigedemokraternas reservationer läsa att vapenexporten i alla delar ska främja svensk försvarsindustri – inte Sveriges nationella intressen, utan försvarsindustrin. En lika långtgående konsekvens av detta skulle kunna innebära att bara det går bra att sälja vapen kan vi sälja även till dem som kunde angripa Sverige. 
Varför tar jag upp dessa båda reservationer? Ja, det är inte för att jag tror att de är skriva av illvilja utan för att visa att det i debatten finns en väldig risk att man hamnar i det ena eller andra diket. Detta kräver en balanserad syn. Det går inte att endast formulera slagord utan vi måste också fundera på ett genomtänkt förhållningssätt. 
Fru talman! Hur ska man då se på en lagstiftning som speglar dagens snarare än kalla krigets situation? Jag ska inte här gå in på huruvida vi ska tillhöra någon allians eller inte. Den frågan behandlas inte i detta betänkande. 
Det första självklara ställningstagandet är att vårt agerande hänger samman med att vi tillhör en grupp västliga demokratier. Vi har en gemensam vilja att bygga samhällen på öppenhet, respekt för andra, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Vi måste kunna samarbeta inte bara när det gäller insatser inom ramen för det internationella samfundet utan även när det gäller materielanskaffning. Det blir därför naturligt att vi bör ha en gemensam marknad för vapen. Att vi sedan inom den gemensamma ramen behöver mekanismer dels för att överföra information, dels för att säkerställa likabehandling av tredjeland är också givet. Vi behöver system för att säkerställa att vi gör likadana bedömningar. 
De delar som finns i föreliggande beslut om att genomföra ICT-direktivet är således rätt tänkt. På lite längre sikt handlar det naturligtvis också om att inom EU:s ram fortsatt föra diskussionen om hur en gemensam hållning gällande vapenexport till tredjeland ska se ut. Självklara inslag i vår uppfattning är demokrati, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och öppenhet. 
Den andra slutsatsen blir något mer svårbeskriven. Det nuvarande systemet med en myndighet som hanterar vapenexporten och en parlamentarisk, rådgivande, insyn i speciella ärenden är välfungerande och bör behållas. Det finns hos beslutsfattare ofta en strävan att skapa direktkausala system byggda på kriterier huggna i sten. Efter att under ett antal år ha arbetat med frågor gällande kvalitetssystem vet jag hur gärna man vill ha direktkausalitet men också hur svårt det är när det är fråga om komplexa skeenden. Då är det oftast viktigast att kunna säkerställa informationen och förlita sig på att människor kan göra bedömningen. Alltför förenklade och tvärsäkra kriterier tenderar nämligen att bli kontraproduktiva och motverka sitt syfte. 
Det som ska avvägas är tre faktorer. För det första handlar det om det industriella intresset. Vi har en mycket kompetent och konkurrenskraftig vapenindustri i Sverige. Exporten har medverkat till att stärka den och därmed givit det svenska försvaret fördelar. Det gäller att kunna behålla kompetensen i branschen både vad gäller utveckling och alla de positiva spin-off-effekter som kommer därifrån. Det handlar naturligtvis också om arbetstillfällen i svensk industri. 
För det andra handlar det om att kunna säkerställa det svenska försvarets kapacitet och tillgång till ändamålsenlig utrustning. En del kommer vi att kunna utveckla själva; annat måste importeras. Handel med vapen är därför en naturlig del för ett litet lands möjligheter att kunna vara och försvara sig självt. Utan inhemsk produktion riskerar vi att hamna i knäet på något eller några länder som skulle stå för huvuddelen av vår materiel. 
För det tredje har vi den fråga som dagens debatt har fokuserat på, nämligen att vapenexporten ska ses som en del i vårt utrikespolitiska agerande. Det föreslås ett demokratikriterium, och det är rimligt att konstatera att vi givetvis inte ska leverera till icke-demokratiska stater eftersom vi i andra sammanhang betonar vikten av demokrati, öppenhet och mänskliga rättigheter. 
Det tillkännagivande som görs i dag är en tydlig beställning till regeringen att återkomma med ett förslag som möter dessa krav. 
Vi ska dock ha klart för oss att det snarare är en gradskillnad än en artskillnad vi diskuterar. Redan i dagens lagstiftning och med dagens system finns det kriterier av typen kränkning av mänskliga rättigheter. Man har dessutom successivt skärpt detta. Det är på denna väg man bör gå vidare. 
Jag tror inte att avvägningen mellan dessa tre aspekter kan göras av system. Den måste göras av människor som bedömer situationen. Därför har vi i grunden en relativt lämplig princip för hanteringen. 
Fru talman! Många har under min politiska gärning försökt tala om för mig att jag inte kan detta med politik eftersom jag brukar vilja göra saker alltför komplicerat och försöka väga för och emot. Jag har alltid fått höra att enklast vinner. Jag står dock fast vid min uppfattning att det finns fara i att göra alltför långtgående förenklingar. Ibland behöver man reflektera, väga och balansera. Det finns ett gammalt talesätt om att man ska passa sig för system som är så perfekta att människan inte behöver vara god, och jag tror att det gäller här också. 
Fru talman! Mot bakgrund av detta resonemang yrkar jag bifall till utrikesutskottets förslag, det vill säga att godkänna propositionen om ICT, att lägga denna skrivelse till handlingarna och att tillkännage för regeringen behovet av en förändrad lagstiftning med betoning på att inte leverera till icke-demokratiska stater. 

Övriga inlägg in debatten kan sökas i riksdagens protokoll.


Ulrik Nilsson (M)

Riksdagsledamot

Av Ulrik Nilsson - 20 maj 2011 08:35

För någon vecka sedan (den 5 maj) hade den exiliranska organisationen NCRI ett opinionsmöte i Stockholm om händelserna på Camp Ashraf där ett stort antal iranska flyktingar i Irak dödades. Jag inbjöds att vara med på mötet och jag var där och fick en plats på podiet, tyvärr var jag tvungen att gå innan dess jag fick möjlighet att tala.


I veckan fick jag ett e-brev från den iranska ambassaden i Stockholm där man i bryska ordalag begär en träff eftersom jag uttalat stöd (!) för en terroristorganisation. Med bakgrund av detta vill jag något redogöra för min syn på Iran och dess framtid.


1) Jag uttalar inte stöd för alla politiska strävanden vare sig för regionen eller exiliranierna.


2) I samband med att parlamentariker (hur nu de är valda) från Iran besökte Sverige var jag med vid Utrikesutskottet när vi träffade dem. Att de togs emot var inte uppskattat av de exiliranska grupperna men för mig är det självklart att träffa företrädare och lyssna på deras version av frågorna. Jag kan konstatera att jag inte fick en positiv bild av den utveckling som sker i Iran.


3) När det gäller Camp Ashraf så är det ett stort flyktingläger i Irak för iranska flyktingar. Det faktum att ett stort antal dödades måste innebära att Irak inte klarade av den grundläggande statsrätsliga uppgiften att erbjuda alla människor som vistas i landet skydd mot övergrepp. Jag välkomnar därför den höge representanten Ashtons beslut att låta genomföra en oberoende analys av vad som hände. Under alla omständigheter tycker jag dels att Irak förtjänar kritik och dels att det är enkelt att fördöma detta brott mot folkrätten.


4) Jag tror att Irans framtid ligger i de händelser som varit det senaste halvåret i Nordafrika och arabvärlden. Den iranska revolutionen där shaen ersattes med ett klerikalt islamiskt styre har länge kunnat användas som försvar av den s.k arabiska socialismen. De auktoritära regimerna har sökt stöd med argumentet att de är en garanti mot islamism. Så sent som en i en riksdagsdebatt i våras förde företrädare för (SD) fram att det som skedde i Egypten var farligt då det banade väg för det muslimska brödraskapet. Jag tycker det är glädjande att se att såväl i Tunisien som i Egypten arbetas det för att utveckla ett sekulärt muslimskt styre, ja man skulle nästan kunna kalla det ett liberalt muslimskt styre. Det är tror jag den bästa modellen för arabvärlden.


Ulrik Nilsson (M)

Riksdagsledamot

Av Ulrik Nilsson - 27 april 2011 13:39

För två veckor sedan var jag med på Europaparlamentets Joint Parliamentary Meeting on western Balkans i Bryssel. Västra Balkans anslutning till den europeiska unionen är just nu inne i ett avgörande skede och därför hade Europaparlamentet inbjudit till en och en halv dags diskussion om frågan.


Inledningsvis kan vi konstatera att det är naturligt att låta länderna på Balkan som så önskar ansluta sig till unionen. Vidare kan man konstatera att för varje ny medlem så blir regleverket allt mer låst och att det därför blir fråga om allt färre undantag. Förhandlingarna kan därför bli rätt svåra.


Det ungerska ordförandeskapet har en tydlig ambition att under sitt halvår (löper ut den sista juni) bli färdig med ett anslutningsavtal för Kroatien. Även om förhandlingarna kommit långt så är det naturligtvis ett problem att man i Kroatien hyllar som frihetshjältar generaler som av krigsförbrytardomstolen i Hagga dömts till långa fängelsestraff. Det känns som att vi inte riktigt har samma rättskänsla. För egen del anser jag att Kroatien måste göra upp med sitt förflutna innan dess att man kan komma in i den europeiska familjen, även om också jag stöttar den ungerska amitionen att komma vidare.


Ett annat land som har specifika problem och det utan möjlighet att påverka dem är Mackedonien. Förhandlingsmässigt är man "bäst i klassen" och därför borde det inte vara något problem, om inte det vore så att Grekland inte kan acceptera namnet. Grekland har en provins som heter Mackedonien och kräver därför att Mackedonien skall kallas FYROM (Former Yoguslavic Republic of Maccedonia). Då alla medlemsländer måste vara eniga om en ny medlem så hindras Mackedonien. Min uppfattning är att Greklands insträllning är orimlig och att Grekland måste medverka till en saklig lösning som innebär att Mackedonien kan heta Mackedonien.


Att få fler Balkanländer som medlemmar i EU innebär att fler länder kommer in i ett samarbete baserat på demokrati, mänskilga rättigheter och öppenhet och därmed "säkras" en domkratisk utveckling i dessa länder. Det är inte så att de är odemokratiska idag eller riskerar att bli det men som exemplet från Vitryssland (stulet val) och Ukraina (oppositionsledatren i fängelse) visar så är det bara starka institutioner som kan säkra demokrati. Därför var parlamentets möte viktigt och därför måste vi alla europavänner driva på för en fortsatt utvidgning över västra Balkan.


Ulrik Nilsson (M)

Av Ulrik Nilsson - 25 april 2011 16:56

På påskafton firade min svåger att han numera är närmare 50 än 30 ...


Vi uppvaktade med en läderhuva att användas när han köpt en cab av något slag, det fick bli en liten limerick:


En bonde från djupa Småland,

på sportbil fått blodad tand,

snabb resa är toppen,

skydda helst knoppen,

ha då gåvan alltid till hand.


Ulrik Nilsson

Av Ulrik Nilsson - 20 april 2011 16:13

Radio 7 bad mig i går skriva en limerick om Fiedel Castros avgång. Så här blev resultatet:


Vaktavlösning sker i Havanna

makten hos partiet dock stanna

med kommunistisk modell

mot folket ej snäll

vill vi Kubas demokratidröm besanna


Ulrik Nilsson (M)

Riksdagsledamot

Av Ulrik Nilsson - 19 april 2011 11:09

I början av april hade jag möjligheten att åka med svenska FN-förbundet på en parlamentarikerresa till Pakistan (Islamabad) och Indien (New Delhi) under en dryg veckas tid. Syftet med resan var att dels lära mer om de utmaningar och problem som regionen står inför och dels att se på FNs arbete i området.


Tyvärr så blev det så att SAS ställde in mitt flyg från Göteborg till Köpenhamn på löradsmorgonen så jagh missade mitt flyg vidare, konsekvensen blev en försening på 36 timmar - trist! Föresening gjorde att jag missade ett besök på ett välordnat flyktingläger vid gränsen mellan Pakistan och Afghanistan.


Pakistan


Tidagen tillbringades med olika möten i Islamabad, bland annat FN-observatörerna i Kashmir, FNs organisationer i Pakistan och talmannen i den pakistanska senaten. Utöver det träffade vi även företrädare för NGO's (frivillig organisationer) inom området för MR (mänskliga rättigheter). Dagen avslutades med ett gardenparty på den svenska ambassaden i Islamabad.


Skall man göra några reflektioner från Pakistan så får det bli ungefär så här:

1) Säkerhetsläget gör att landet har problem att fungera - i vart fall för besökare. Att tvingas att åka runt i bepansrade bilar och att passera ständiga vägspärrar ger naturligtvis en känsla av otrygghet.

2) Efter de stora naturkatastroferna, jordbävning 2005 och översvämningar 2010, har landet visat sig klara sig relativt väl. Organisationen med en central katastrofmyndighet verkar ha fungerat bra, om än enligt närmast militär logik. Naturkatastrofena visar för mig tydligt på behovet av att reformera äganderätten så att rätten till land kan garanteras då ökar chansen att situationen förbättras.

3) Landet har fler stora utmaningar framför sig, en är att utveckla/befästa demokratin, en är utbildningssystemet, en att få igång handel med andra länder och en (vilken behandlas separat) är Kashmir


Onsdagen ägnades i huvudsak år att resa Islamabad-New Delhi, på grund av situationen går det ingar direktflyg utan vi fick flyga via Dubai.


Indien


I Indien träffade vi även här NGO's, företrädare för myndigheter, FN och den svensak ambassaden. I Indien finns det en stark tradition av s.k Think-tanks och vi träffade även några sådanna. Ett av besöken gällde ett projekt för att stärka kvinnors situation (och därmed familjernas försörjning) i en del av Delhi. Jag vet inte om den skall kallas för slum, vissa av mina medresenärer har kallat området så, men jag bedömer det som något mer välordnat. Projejktet handlade om att dels registrera befolkning (så att de kunde få rösträtt och tillgång till den (mycket begränsade) sociala skyddsnät som finns, dels erbjuda utbildning för kvinnor och barn och dels att i ett kollektivs ram erbjuda sysselsättning. Vi såg bland annat hur man satt och sydde paljetter till Zara's kollektioner. Vidare fanns det en hälsomottagning. Man måste lämna projektet inponerad när man ser vad mänskliga initiativ kan göra även ur små omständigheter. Fantastiskt.


Den indiska demokratin beskrevs av någobn så som "noicy" och så är det nog. Några dagar innan vi kom hade det inletts en hungersstrejk vid "Indian gate" i syfte att påverka (minska) korruptionen i den indiska politiken. Aktionen pekar på en av de mest aktuella frågorna för Indien, hur korruptionen skall bekämpas och förtroendet för institutioner byggas upp. Dekokratin står stark men har skönhetsfläckar. En man jag mötte i en affär sa ungefär såhär: "Jag ser att Du köpt boken om Gandhi (vilket jag hade) och jag kände minnet av honom igår när jag besökte "Indian gate". Det kändes viktigt för mig". Vi får hoppas att man lyckas minska korruptionen.


Den andra stora utmaningen handlar naturligtvis som hur man skall kunna minska antalet fattiga. I dag kan vi nog bedöma ca 500 miljoner Indier som fattiga enligt de internationella bedömningarna (siffran varierade mellan 300 och 700 beroende på vem som gav uppgiften och hur definitionen såg ut). Även om man har en stark och växande ekonomi så ligger en stor utmaning i att fördela resurserna.


Indien strävar efter att bli en regional stormakt, ja kanske även en global stromakt tillsammans med USA, Kina, Ryssland och Brasilien. Innan man är där finns det som sgat ovan en del att göra - för att nå den statusen behöver man inte bara uppfattas som stark utan också ha någon form av moralisk styrka. Jag lyssnade för många år sedan på ett Rotary-föredrag i USA på temat "Is US a great nation or just a big country" - Indien vill vara "a great nation" men har en bit kvar.


Kashmir


Slutligen några ord om konflikten som Indien anser onödig (man hade inte behövt dela Indien 1948, muslimer och hinduer kunde leva tillsammans) och som för Pakistan handlar om identitet, mark och naturresurser. Det har i omgångar, senast 2008, varit nära en lösning i konflikten men den har varje gång hindrats av bristande förtroende. Senast var det bmben i Mumbai som stoppade lösningen. Man kan undra vad som hade hänt om Indien, istället för att anklaga Pakistan (och dess ledning) för bomben, hade sagt vi litar på att ni vill vara en rättsstad och att ni därför kan hantera situationen. Vi vill därför fortsätta dialogen.


Med på resam var följande riksdagledamöter, vilka eventuellt beskriver sina erfarenheter på bloggar etc: Desire Petrus (KD), Olle Thorell (S) och Staffan Danielsson (C). Dessutom finns info från resan på FN-förbundets hemsida.


Ulrik NIlsson (M)

Riksdagsledamot.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se