Herr talman! Denna interpellation och hela diskussionen väcker
reflexioner kring tre områden.  

Det första är naturligtvis vad som de facto har hänt. Det är
någonting som måste utredas och undersökas, kanske inte genom denna typ av
diskussioner utan genom mer professionella bedömningar och av såväl den
rättsutredning som pågår som konstitutionsutskottet.  

Det andra gäller lämpligheten att leverera vapen till vissa
länder. Detta diskuterade vi ganska utförligt här i kammaren förra våren när vi
antog den senaste redovisningen av vapenexporten. Där lades det också till ett
önskemål till regeringen att komma tillbaka med regler som försvårar leverans
till icke-demokratiska stater. Det innebar också en utvidgning så att fler
produkter omfattas.  

Jag tycker att man i sammanhanget ska lyfta fram aspekter på
det tredje området, nämligen varför vi har vapenexport över huvud taget. Det
handlar om att vi, eftersom vi har valt att ha en självständig försvars- och
utrikespolitik, behöver en inhemsk vapenindustri. För att då dela kostnaderna
med andra måste man möjliggöra för export. Det ska naturligtvis ske under strikt
kontroll och med ett regelverk motsvarande ungefär det som vi har. Men man måste
också vara medveten om att om vi inte skulle ha denna möjlighet skulle vi
sannolikt behöva väsentligt högre försvarsanslag.  

Därför är frågeställningen inte riktigt så enkel som den
ibland kan verka, utan man måste se helheten.  

Herr talman! Jag vill med detta egentligen bara peka på
behovet av att vi balanserar dessa olika frågeställningar mot varandra och att
vi balanserar de frågeställningar som ligger bakom hela resonemanget om
vapenexportlagstiftningen mot varandra i stället för att vi nu försöker plocka
kortsiktiga politiska poäng genom att anklaga varandra.