Fru talman! När vi hade utrikesdebatt för ett år sedan var vi, som många
har sagt, mitt i de förändringar som har skett i den arabiska vårens spår. Vi
ägnade då en hel del tid åt att fundera på vem som har haft mest eller minst
ansvar för att situationen hade varit sådan den var. Vi ägnade en del tid åt att
försöka fjärma oss från det gamla och närma oss det nya och kanske för lite tid
åt att resonera om vad vi kunde lära av utvecklingen. Det fanns också några –
och det har nämnts här i dag – som försökte lägga tid på att varna för
utveckling som man inte ville se. 

För mig är det nu dags att vi börjar reflektera och fundera över vad det
egentligen är som har hänt. Nu är det tid att dra lärdomar. 

Fru talman! Jag har i höstas haft förmånen att få besöka Egypten. I Egypten
fick jag sammanträffa med ett antal företrädare för partier som skulle påbörja
sitt arbete. Jag ska göra klart från början att jag inte träffade någon från
Brödraskapet, utan samtliga partier var av mer sekulärt intresse.  

Det var dock en intressant övning att prata med dem. De som bekände sig som
stående på vänster sida i politiken var mest intresserade av att föra ungefär
den diskussion som vi förde här i kammaren vid förra utrikesdebatten, alltså:
Varför stödde ni Mubarak så länge? Varför hoppade ni inte av och reagerade? 

De som tillerkände sig en liberal syn sade snarare: Vad har ni för
erfarenheter att dela med er av? Hur löser man detta med öppenhet, demokrati och
tillgänglighet? 

Det var en intressant skillnad. Man hade lite olika syn när det gällde om
det var framåt eller bakåt man behövde titta. 

Gemensamt för båda grupperna var att de uttryckte en oro för att
militärrådet inte ville släppa makten, en oro som tyvärr har infriats. Även om
jag såg en uppgift i dag om att det kommer att vara presidentval i Egypten i maj
är det fortfarande tveksamt vad militärrådet vill inför framtiden. 

Tyvärr hade jag innan jag åkte hem från Kairo också möjlighet att på nära
håll bevittna den oro som var efter den koptiska demonstrationen vid
informationsdepartementet. Bilden när jag åkte därifrån var inte odelat positiv,
men det var ändå intressant att ha pratat med dem som ville framåt.  

Ett par veckor senare hade jag precis som Abir möjligheten att vara
valövervakare i Tunisien. Ungefär som Abir säger är det väldigt lätt att ta med
sig känslan av den positiva utvecklingen samtidigt som man också måste
respektera deras enorma vilja att allt skulle gå rätt till – den minutiösa
noggrannheten varmed valförrättarna agerade, och som vi nästan fick en känsla av
gjorde det hela lite ineffektivt, var ändå slående och något väldigt positivt
att ta med sig. 

Fru talman! När man ser att det går så olika i Egypten och Tunisien kan man
börja fundera på om det finns några likheter och skillnader. Det har jag tänkt
rätt mycket på. Med risk för att eventuellt dra alltför långtgående slutsatser
av en enda undersökning vill jag nämna att jag för någon vecka hade förmånen att
få vara på Utrikespolitiska institutet och höra en forskare som hade jämfört hur
bloggarna såg ut i Libanon och Egypten. Det var före den arabiska vårens
inledning.  

Man konstaterade att i de libanesiska bloggarna, både de engelskspråkiga
och de arabiskspråkiga, beskrev man ungefär samma saker. I den egyptiska
bloggosfären användes däremot de engelskspråkiga bloggarna för att sprida
information till utlandet medan man använde de arabiskspråkiga för att
mobilisera till aktioner. I de arabiskspråkiga skrev man. Nu ska vi demonstrera!
I de engelska skrev man: Nu har vi demonstrerat. 

Just detta att man har en gemensam kommunikation med omvärlden i alla
avseenden är för mig ett tecken på att integrationen har fungerat. Klarar man av
att få samma information till alla, både till dem som lyssnar på inhemska och de
som lyssnar på externa medier, innebär det också att man är en integrerad del.
Det är otvivelaktigt att Libanon länge har varit ett av de öppnare samhällena i
den arabiska världen. Det är detta som jag tror att bloggexemplet visar. 

På samma sätt har vår handel och öppenhet med Tunisien varit betydligt
större än med de flesta arabländer. De flesta i Tunisien talar franska. Vi hade
tidigt frihandelsavtal och tät kontakt med europeiska företag. Någonstans är det
nog så att där människor kan mötas och ta del av en gemensam kultur får man
också en större möjlighet till förståelse och respekt och därmed till
demokrati. 

Detta är för mig kanske den viktigaste lärdomen av den arabiska våren. Vi
kan diskutera om man stöder en regim för länge eller för kort tid, men vi kan
aldrig komma ifrån att där vi ger människor och idéer möjlighet att mötas – där
vi har ett gemensamt språk och en kommunikation – växer också de mänskliga
egenskaperna frihet, respekt, mänskliga rättigheter och demokrati.