I måndags var jag i Eksjö för att medverka vid ett arrangemang om de svenska instaserna i Afghanistan. Den lokala FN-föreningen hade fått ett femtiontal deltagare till diskussionskvällen, vilket jag tycke är fantastiskt. Vi var fyra "debattörer" utgående ifrån fyra olika bakgrunder: en militär (stf regementschef i Eksjö), Lotta Hedström (tidigare språkrör (MP) och nuvarande ordförande i Svenska Afghanistan-kommittén), Pierre Schori och så jag. Jag tänker inte i allt kommentera inläggen, många var bra och beslysande. Jag vill dock något ta upp några inlägg från Pierre Schori.

Innan diskussionen sa han till mig (och det var bra) att han nog är att se som dissidenten. Han har - tvärt emot vad som blivit (S) ställningstagande - tagit ställning mot ett fortsatt svenskt engagemang i Afghanistan. Han sa också till mig att han skulle presentera hur ett tillbakadragande skulle gå till. När så debatten startade var min utgångspunkt att vi måste agera utifrån hur det ser ut idag och inte utifrån hur det kunde varit. Tids nog måste det diskuteras om den form som världssamfundet medverkar i Afghanistan är bra eller ej. På den punkten var Pierre Schori tydlig, vi borde inte vara där, mandatet är felanvänt. Jag kan respektera hans uppfattning, jag delar den inte, men jag tycker att man då också antingen skall säga att man är självkritisk eller att man har haft uppfattningen hela tiden. Det blir något svårt om man , så som jag uppfattade honom, å ena sidan uttrycker förståelse för hur FNs mandat kom till och sedan å andra sidan anser att vi inte skall vara där.

Jag var därför nyfiken på hur Pierre Schoris plan för Sverige i ASfghanistan ser ut och hur den skiljer sig från den regeringen kommit överens med (S) och (MP) om. Planen är ju nu att det till utgången av 2012 skall finnas 400 svenska soldater "på marken" i Afghanistan och att det till utgången av 2014 skall ha blivit en helt civil insats om ca 200 personer. Jag fick inget svar! Pierre Schori beskrev dels hur fel han anser medverkan är och dels, i några olika vändningar påstod han att "Carl Bildt ljuger". Svaret som praktiskt skulle beskriva hur vi borde göra lös med sin totala frånvaro.

Jag kunde slutat där men jag har på senare tid, framförallt när utrikespolitik diskuteras, noterat att det blir allt vanligare att man säger att situationen inte är bra och att man sedan beskriver hur den borde vara. Jag har en debatt i Borås Tidning på det temat gällande den arabiska våren med några vänsterpartister. Det förefaller som att Pierre Schori har förfallit till samma argumnetationsteknik, jag tycker det är synd därför att Schori är en av sveriges mest erfrana utrikespolitiker. Går vi ur nu så får det konsekvenser såväl för säkerheten i Afghanistan som för övriga parter i ISAF (FN-truppen i Afghanistan). Då blir defenitivt det fattiga Afghanistan lidande.

Sitter man i opposition kan man naturligtvis tillåta sig att argumentetra utifrån en värld man drömer om, men vill man vara regeringsduglig så gäller det att ta utgångspunkt i situatioen så som den är.

För mig är det naturligt så att världssamfundet åtog sig ett uppdrag i samband med att FN-mandatet om Afghanistan kom till och jag anser inte att det finns anledning att ge upp innan dess jobbet är klart. Afghanistans utveckling kommer att kräva våra insatser.Jag stödjer fullt ut planen som regeringen presenterar i propositionen.

Ulrik Nilsson (M)

Riksdagsledamot