Fru talman! Vi behandlar i dag ett brett betänkande, ett betänkande som rymmer allt från små, lätta vapen till internationella relationer, ett betänkande som rymmer bedömningar av handelspolitik, säkerhetspolitik och utrikespolitik och där avvägningarna, balansen dem emellan, är av stor vikt. Det är ett betänkande med kopplingar till global utveckling och geostrategiska frågor. Kort sagt är det ett betänkande som är både komplicerat och komplext och därför förtjänar en ganska djup analys. 

I den bästa av världar lever alla länder i harmoni och samförstånd med varandra. Relationerna mellan länderna kännetecknas av respekt och förståelse, och eventuella dispyter löses till det gemensamma bästa i samförstånd och förhandling. Nu är inte världen den bästa och därför finns – för att citera Clausewitz – en fortsättning av politiken med andra medel – de militära medlen. 

I betänkandet görs en bred genomgång av de avtal som reglerar nedrustning och rustningskontroll, och som bygger på principen att stater gör utfästelser, men framför allt på system av gemensam kontroll och uppföljning av att utfästelserna följs. Vi kan konstatera att framsteg gjorts i historien och sannolikt kommer att göras i framtiden. Men vi kan också konstatera att avtalen inte fullt ut omöjliggjort militära konflikter mellan stater och inom stater. Svensk vapenexport ska naturligtvis ses i det perspektivet, och det finns anledning att ta det till sig, men det finns också anledning att lite grann fundera på hur det har vuxit fram. När det gäller dessa frågor handlar det nämligen om långa åtaganden, och i en del av de exempel som tagits upp i debatten har besluten fattats långt tidigare. Vi måste därför se på hur vi kommit dit där vi befinner oss i dag. 

Fru talman! Mycket av tankesättet går tillbaka till kalla kriget. Det var en situation där världen var uppdelad i två pakter. Varje konflikt förutsattes kunna leda till att Nato stod mot Warszawapakten. I varje konflikt fanns risken att den skulle eskalera till något mer omfattande. Sverige valde då att stå alliansfritt, ett val som innebar att vi i hög grad var tvungna att förlita oss på vår egen försvarskapacitet och försvarsindustri. För att på något sätt kunna dela kostnaderna med andra valde vi då att ge möjlighet till viss vapenexport. 

Eftersom vapenexporten riskerade att låsa in oss i någon av pakterna fick lösningen bli export till länder som stod utanför pakterna och uppfattades ha så stabila förutsättningar att någon reell risk för krig inte förelåg. I dagens ljus kan man naturligtvis fundera på om det var en riktig hållning att inte ta ställning mellan ett block som byggde på demokrati och öppenhet, Nato, och ett block vars ledord var socialism och kommunism och i realiteten bestod av diktaturer. Vi såg på den tiden båda sidor som lika goda kålsupare. 

I dag ser vi annorlunda på situationen. I dag är det självklart att vi kan medverka och stödja strävanden som står i linje med vår uppfattning. För oss är det rimligt att Sverige ska vara en del när FN ber om hjälp att skydda civilbefolkningen i en krigszon. För oss är det självklart att vi tillsammans med andra demokratier kan medverka i gemensamma insatser till försvar. För oss är det en naturlig konsekvens att välkomna ett EU-initiativ för att skapa en fungerade EU-marknad för dessa områden. 

Det är därför med viss förvåning jag läser reservationer från Vänstern och Miljöpartiet om att all vapenexport till krigförande stater ska förhindras – en slutsats som i sin yttersta konsekvens riskerar att leda till att, i ett fall där en demokrati angrips av en diktatur, vi står vid sidan om och inte säger att vi är på deras sida och beredda att stödja demokrati och mänskliga rättigheter. Å andra sidan kan man i Sverigedemokraternas reservationer läsa att vapenexporten i alla delar ska främja svensk försvarsindustri – inte Sveriges nationella intressen, utan försvarsindustrin. En lika långtgående konsekvens av detta skulle kunna innebära att bara det går bra att sälja vapen kan vi sälja även till dem som kunde angripa Sverige. 

Varför tar jag upp dessa båda reservationer? Ja, det är inte för att jag tror att de är skriva av illvilja utan för att visa att det i debatten finns en väldig risk att man hamnar i det ena eller andra diket. Detta kräver en balanserad syn. Det går inte att endast formulera slagord utan vi måste också fundera på ett genomtänkt förhållningssätt. 

Fru talman! Hur ska man då se på en lagstiftning som speglar dagens snarare än kalla krigets situation? Jag ska inte här gå in på huruvida vi ska tillhöra någon allians eller inte. Den frågan behandlas inte i detta betänkande. 

Det första självklara ställningstagandet är att vårt agerande hänger samman med att vi tillhör en grupp västliga demokratier. Vi har en gemensam vilja att bygga samhällen på öppenhet, respekt för andra, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Vi måste kunna samarbeta inte bara när det gäller insatser inom ramen för det internationella samfundet utan även när det gäller materielanskaffning. Det blir därför naturligt att vi bör ha en gemensam marknad för vapen. Att vi sedan inom den gemensamma ramen behöver mekanismer dels för att överföra information, dels för att säkerställa likabehandling av tredjeland är också givet. Vi behöver system för att säkerställa att vi gör likadana bedömningar. 

De delar som finns i föreliggande beslut om att genomföra ICT-direktivet är således rätt tänkt. På lite längre sikt handlar det naturligtvis också om att inom EU:s ram fortsatt föra diskussionen om hur en gemensam hållning gällande vapenexport till tredjeland ska se ut. Självklara inslag i vår uppfattning är demokrati, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och öppenhet. 

Den andra slutsatsen blir något mer svårbeskriven. Det nuvarande systemet med en myndighet som hanterar vapenexporten och en parlamentarisk, rådgivande, insyn i speciella ärenden är välfungerande och bör behållas. Det finns hos beslutsfattare ofta en strävan att skapa direktkausala system byggda på kriterier huggna i sten. Efter att under ett antal år ha arbetat med frågor gällande kvalitetssystem vet jag hur gärna man vill ha direktkausalitet men också hur svårt det är när det är fråga om komplexa skeenden. Då är det oftast viktigast att kunna säkerställa informationen och förlita sig på att människor kan göra bedömningen. Alltför förenklade och tvärsäkra kriterier tenderar nämligen att bli kontraproduktiva och motverka sitt syfte. 

Det som ska avvägas är tre faktorer. För det första handlar det om det industriella intresset. Vi har en mycket kompetent och konkurrenskraftig vapenindustri i Sverige. Exporten har medverkat till att stärka den och därmed givit det svenska försvaret fördelar. Det gäller att kunna behålla kompetensen i branschen både vad gäller utveckling och alla de positiva spin-off-effekter som kommer därifrån. Det handlar naturligtvis också om arbetstillfällen i svensk industri. 

För det andra handlar det om att kunna säkerställa det svenska försvarets kapacitet och tillgång till ändamålsenlig utrustning. En del kommer vi att kunna utveckla själva; annat måste importeras. Handel med vapen är därför en naturlig del för ett litet lands möjligheter att kunna vara och försvara sig självt. Utan inhemsk produktion riskerar vi att hamna i knäet på något eller några länder som skulle stå för huvuddelen av vår materiel. 

För det tredje har vi den fråga som dagens debatt har fokuserat på, nämligen att vapenexporten ska ses som en del i vårt utrikespolitiska agerande. Det föreslås ett demokratikriterium, och det är rimligt att konstatera att vi givetvis inte ska leverera till icke-demokratiska stater eftersom vi i andra sammanhang betonar vikten av demokrati, öppenhet och mänskliga rättigheter. 

Det tillkännagivande som görs i dag är en tydlig beställning till regeringen att återkomma med ett förslag som möter dessa krav. 

Vi ska dock ha klart för oss att det snarare är en gradskillnad än en artskillnad vi diskuterar. Redan i dagens lagstiftning och med dagens system finns det kriterier av typen kränkning av mänskliga rättigheter. Man har dessutom successivt skärpt detta. Det är på denna väg man bör gå vidare. 

Jag tror inte att avvägningen mellan dessa tre aspekter kan göras av system. Den måste göras av människor som bedömer situationen. Därför har vi i grunden en relativt lämplig princip för hanteringen. 

Fru talman! Många har under min politiska gärning försökt tala om för mig att jag inte kan detta med politik eftersom jag brukar vilja göra saker alltför komplicerat och försöka väga för och emot. Jag har alltid fått höra att enklast vinner. Jag står dock fast vid min uppfattning att det finns fara i att göra alltför långtgående förenklingar. Ibland behöver man reflektera, väga och balansera. Det finns ett gammalt talesätt om att man ska passa sig för system som är så perfekta att människan inte behöver vara god, och jag tror att det gäller här också. 

Fru talman! Mot bakgrund av detta resonemang yrkar jag bifall till utrikesutskottets förslag, det vill säga att godkänna propositionen om ICT, att lägga denna skrivelse till handlingarna och att tillkännage för regeringen behovet av en förändrad lagstiftning med betoning på att inte leverera till icke-demokratiska stater.