I torsdags och fredags hade jag förmånen att åka till UfM's (Union för Medelhavet - ett samarbetsprojekt mellan EU och medelhavsländerna; nord-syd dialog i närområdet) kommitté för Ekonomi, finanser med mera i Luxemburg. Temat var mycket inriktat mot frågan om bildandet av en ny investeringsbank för medelhavets södra och östra strandstater. Själva förslaget skulle utarbetas av parlamentariker från Tunisien och Italien, tunisierna kom av förklarliga skäl inte så själva sakfrågan får avvakta till plenarsessionen i Rom i mars. Det var dock några intressanta seminarier om islamiska finanser.

Det finns ett stort antal fonder som har specialiserat sig på att placera islamiska tillgångar och som av det skölet har ansökt om och blivit sharia-certifierade. Fonder baserade i London och Paris har vänt sig framför allt till muslimer i Frankrike respektive UK, meddans ´det är så att de Luxemburgbaserade fonderna har inriktat sig mot den internationella marknaden. Några fakta om dessa fonder:

• Världsmarknad: ca 1 000 miljarder USD
• Bedöms öka ca 25% per år under de kommande 10 åren
• Sharia-godkända fonder får inte investera i alkohol, fläskkött, tobak, vapen konventionella finansiella institutioner, korta affärer, derivat
• Marknaden domineras idag av stora och välkända fondföretag (Allianz, BNP Paribas, JPMorgan osv.)
• Marknaden för islamiska finanser har påverkats väldigt lite om något av finanskrisen, under frågestunden nämndes det även från någon deltagare att den islamiska var ett skydd för finanskriser
• Hittills har det inte funnits någon efterfrågan på CSR eller motsvarande inom den islamiska finanssektorn. Kan vara på gång, det syns svaga tecken

Jag ställde frågan vid frågestunden om hur de islamiska fonderna investerades, av presentationen framgick bara var de inte fick placeras. Svaret som gav efter lite diskussion och pussel från olika inlägg blev att de investeras brett men huvudsakligen i fastigheter, tillgångar (exv flygplan) och infrastruktur i västländerna. På min följdfråga om industri- och servicesektorerna svarades det att man sett ett visst ökat intresse för investeringar i skolor och hälsovård.

I samband med diskussionen efter ett föredrag från Luxemburgs finansminister Jeannot Krecké framkom att till exempel man i Algeriet kräver 51% inhemskt ägande av alla investeringar som genomförs i landet. Ett företag som vill investera i en produktionsanläggning kan då komma i problemet att man får betala hela biten men riskerar att inte kouun kontrollera egendomen.

Eftersom handel är en bra väg till samarbete och en grund för demokratisk utveckling (ett utförligt resonemang krin detta finns i den artikel som varit införd i BT och som bifogas sist i inlägget) så kan denna situation resa ett antal svåra frågor.

Det är uppenbart att den islamiska finansmarknaden är likvid och omfattande liksom även att europeiska banker snabbt har varit ute för marknadsandelar. Ränteförbundet gör att pengarna inte kan investeras i nya företag därför att då krävs helägande, man kan nämligen bara ta ut värdestegringar och då krävs kontroll. Det leder till att fonderna investerar i ”säkra” västerländska tillgångar. Skulle en större del av de islamiska tillgångarna kunna kanaliseras till investeringar i industri eller lokal infrastruktur så hade tillväxten gynnats, men nuvarande system gör det uppenbarligen midre lönsamt eller säkert. 

Eftersom handel kommer att kräva dels stora investeringar i kommunikationer (vägar, järnvägar och hamnar) och dels och dels att gränser öppar och regler harmonieras så finns stora utmaningar i framtiden i denan regionen. Den inledda utvecklingen bör leda till förändringar i ekonomisk system så att fler kan vara med och bidra samt till att de juridiska systeme förändras.

Ulrik Nilsson (M)

Riksadgsledamot

Artikel till BT:

Vår öppenhet förbättrar Tunisiens chanser

Det hände mycket i Tunisien för närvarande. Den folkliga revolt som pågått sedan strax före jul ger landet helt nya möjligheter och måste ses som något mycket positivt. Alla vänner av en god utveckling för alla länder måste helhjärtat ställa upp för Tunisien och vara beredda att medverka i och till landets fortsatta utveckling.

I en artikel i BT den 20 januariskriver Jan-Erik Gustafsson, ordförande för Nej till EU, under rubriken ”EU är medskyldigt till det tunisiska folkets umbäranden”. Med anledning av den artikeln vill ja ta upp några aspekter på utvecklingen.

Läser man statistik – till exempel UNDPs Human Development report – går det inte att komma ifrån att ekonomiskt välstånd ofta (alltid?) är kopplat till demokrati och marknadsekonomi. Sett ur ett principiellt perspektiv går det lätt att förstå. Planekonomi, liksom diktatoriska styrelseskick, bygger på att order utgår från ”toppen” och verkställs nedåt i hierarkin samt att information vidareförs uppåt. Den som styr kan bara göra det via sitt informationsövertag och via en kontroll makt. I det gamla Sovjet hette kontrollmakterna KGB (för politik) och Gosplan (för planekonomin), och på samma sätt har den avsatta regimen i Tunisien styrt via att kontrollera polis och militär. I en marknadsekonomi och i en demokrati så bygger systemet på att enskilda agerar efter bästa förmåga på den information man har förhanden och tillsammans skapas då ökade resurser. Detta innebär att såväl beslut som information förmedlas uppåt, nedåt och sidledes. Ett nätverk för samverkan skapas.

Traditionell klokskap har varit att vill man få välstånd så måste man sträva mot demokrati och därefter mot marknadsekonomi. Ett uttalat mål med en stor del av det svenska biståndet är därför att främja demokrati. I dagsläget kan man konstatera att exempelvis Kina har valt en annan väg, nämligen att öppna för marknadsekonomi under fortsatt styre från kommunistpartiet, en politik som lett till att UNDPs development index ökat från 0,368 till 0,663 mellan 1980 och 2010. Som jämförelse kan vi notera att Norge har högst UDI på 0,938 för 2010 och Sverige (plats 9) har 0,885.  

För Tunisiens del – vars nu avsatta ledning valt en likartad strategi som Kina – har human development index gått från 0,436 till 0,683 på samma period. Innan vi helt fördömer detta valet skall vi ställa oss två frågor dels om det är bättre att svälta i en demokrati än att äta sig mätt i en diktatur – en mer retorisk fråga och omöjlig att besvara – och dels om det är möjligt att parallellt bibehålla diktatur samtidigt som man har en marknadsekonomi.

Jag nöjer mig med den senare frågan. Som sagt ovan bygger marknadsekonomin på samma typ av nätverk som demokratin. När ett italienskt textilföretag lägger produktion i Tunisien (Tunisien är EUs näst största exportör av teko-produkter) så kommer det nog oundvikligt att bli så att några i produktionen måste träffa beställarna för att lösa problem, precis den typ av nätverk som krävs. Det är inte heller otroligt att detta leder till att några tunisier får kontakter utanför Tunisien och då kan knyta an till andra exempel. På samma sätt tror jag att vår (västvärldens) turism till Spanien, Portugal och Grekland under 1970-talet medverkade till att de länderna gick från diktatur till demokrati. En förhoppning kan vara att även Kina står på tur.

Jan-Erik Gustafsson kan därför ha rätt i så motto att EU inte har bojkottat handel med Tunisien och inte heller infört några sanktioner baserat på att landet inte varit en demokrati. Jag tror dock, som framgår av resonemanget ovan, att EU genom att handla med Tunisien har bidragit med idéer och inspiration till det som nu sker. I dagsläget gäller då en annan viktig utmaning, hur skall EU kunna medverka till en positiv utveckling av demokratin i Tunisien samtidigt som ekonomin fortsätter att utvecklas starkt. Jag tror att den dialog som initierats via EUs höga representant och de kontakter på politisk nivå som finns kan användas till handfasta råd. Samtidigt är det också viktigt att handeln fortsätter så att inte Tunisien får en svag ekonomi när omställningen pågår, därför anser jag det tveksamt att nu peka på EU som syndabock. EU behövs för Tunisiens framtid.