I veckan blev jag intervjuad i Radio 7 om mina läsvanor. Det visar sig att det mesta jag läser är böcker om historia och samhällsutveckling. Mina tre senaste böcker handlar om Henrik den 8:e's fruar, svensk maffia (motorcykelgäng med mer) samt nazisternas propaganda under andra världskriget. Just nu läser jag (om) Edmund Burke's bok "Reflections on the revolution in France".

Inför intervjun började jag fundera varför jag just läser dessa böcker. En nyckel kan var det som Tomas Fischer skrev i tidningen Focus för någon tid sedan, han sa ungefär "Låt regeringen regera och lämna historien till historikerna". Jag tror det är klokt. I dag används historien, ofta styckvis och delt, som en ny arena för politisk debatt. Vi kan se det genom satsningen på upplysning om judeförföljelserna under andra världskriget eller genom att andra för fram att det borde upplysas om kommunismens brott. Låt mig göra helt klart att jag för min egen del ser lika allvarligt på varje kränkning av människans värdighet, vare sig den sker med politiska förtecken (nazism, proletäriatets diktatur eller något annat "högre" syfte). Problemen kommer då när samhället för fram en uppfattning, så gjorde till exempel Himmler under andra världskriget när har skapade en organisation som skulle forska på - och bevisa - den ariska rasens överlägsenhet.

Jag måste läsa och lära om historien, men jag måste också dra mina egna slutsatser annars finns risken att det bara uppfattas som propaganda, därför överlåter jag historien till historikerna. Jag läser deras slutsatser och får på så sätt en bakgrund till dagens utveckling.

En satsning på historieämnet bör alltså handla om att väcka intresse och vägleda i studier och analys snarare än en uppifrånstyrd kampanj.

Historien är för viktig för att bli ett politiskt slagträ.