I lördags firade Västergötlands idrottsförbund sitt hundraårs jubileum i Vara. Inför firandet tänkte jag lite på vad idrott betyder för mig.

Det första man kommer att tänka på är deltagande. Jag har aldrig varit någon ens medelgod atlet, så deltagandet blev det inte så mycket med. Naturligtvis var det så att jag lite kände att jag inte kom till min rätt, samtidigt som andra tyckte att det är naturligt att jag inte togs ut till laget. Det är lätt att i efterhand försöka beskriva det som utfrysning, mobbing eller liknande men jag tror i grunden det är fel. Jag var helt enkelt på en arena där mina färdigheter inte räckte till och de som platsade tänkte nog inte på att hålla mig utanför utan agerade för sitt lags bästa. Konsekvensen blev visserligen att jag inte kom in, men det var inget ont uppsåt. Kommen så långt i mitt funderande så slår det mig att detta är väl precis det som händer våra invandrare i många situationer, man vill vara med och man gör sitt bästa men väljs bort i jämförelse med andra. går det att finna vägar som släpper in alla i idrotten utan att man behöver känna sig lite utanför så borde vi också finna det för våra invandrare.

Min andra reflektion är idrotten som gemensam referensram. För 100 år sedan kunde man tala om bibel citat eller kyrkliga angelägenheter och de flesta förstod hänvisningarna. Många av våra vardagliga talesätt kommer exempelvis från bibeln. I dag går inte det för det är en värld som inte är bekant för alla. Säger jag däremot att "du står offside" så förstår alla uttrycket. En annan effekt med idrott som referensram är att det finns en arena i många sammanhang där vi kan mötas och diskutera prestigelöst. Det är ok att vara duktigt osams om vilket lag som är bäst och samtidigt vara sams i annat.

Den tredje funktionen är idrott som evenemang/händelser. Ser vi på "På spåret" när de frågar om årtal så löses det ofta när vi kommer till en idrottshändelse. Jag minns till exempel fortfarande precis var jag var när Gunnar Larsson tog OS-guld med en marginal av 2/1000 av en sekund, eller hur vi stod i biblioteket i skolan och lät dagen bli förstörd för att Stenmark föll i andra åket. Idrotten har fått en roll som mer eller mindre gemensam rit.

Jag inser att mina tre kopplingar till idrotten kan uppfattas som väldigt analytiska och att jag missar mycket av den mänskliga värme och kontakt som deltagandet ger och det utbyte det många får av sitt idrottande eller sitt lag. Men jag måste konstatera att även om jag aldrig varit den där atleten så spelar idrott en roll, och därför var det inte svårt för mig att stämma in i hyllningskören i Vara.